För två veckor sedan fick vi möjligheten att fotografera och filma vår kommande sommarkollektion på vackra Össjö slott utanför Ängelholm. Det var hästarna hos Caroline Bore, som bor och bedriver verksamhet på gården, som skulle vara våra modeller. Vackra och talangfulla dressyrhästar i varierande ålder och skiftande färger. Perfekt.
Vår största oro var, som det brukar vara i Sverige, vädret. Vi skulle ju fotografera sommartäcken, tänk om det börjar snöa.
Till vår lättnad blev det ingen snö utan hyggligt med sol, men kallt och blåsigt. Jag hade tidigt i planeringen sagt att de unga tjejerna är de som ska synas på bild för att det ser bättre ut. En god idé visade det sig med tanke på att det var pike tröja som gällde och isvindar från norr fick håren på armarna att resa sig. Det var bara att le och se glad ut.
Något jag inte riktigt hade räknat med var hästarnas mer eller mindre motvilja att delta i denna fotosession. Ganska snabbt tröttnade de långbenta damerna (för det var enbart ston) på vårt eviga fixande och trixande med benställningar, öron som skulle vara framåt och manar som stod rakt upp i blåsten. Dagens dressyrstjärnor är primadonnor som om de inte får den uppmärksamhet och belöning de förtjänar illa kvickt, inte heller tänker låta sig övertalas till några extra bilder för att få med detaljer på ett täcke. Sådan nonsens får någon annan hålla på med. Som tur var hade Caroline många fina hästar att välja på så vi kunde efter hand byta ut dem som ville ha omväxling.
Dagen blev lång men med ett gäng hästtjejer som är vana vid att inte ge upp i första taget fick vi ett fantastiskt material att arbeta vidare med.
Vad jag kan konstatera i efterhand är att dagens hästar har så mycket krut i sig och detta krut gör sig väldigt bra på bild, men är inte alltid så lätthanterligt. Hästsporten vill ha reaktionsnabba hästar med mycket uttryck, samtidigt vi vill förenkla och göra så mycket naturligt som möjligt. Kommer detta gå att kombinera? Skapar vi för många hästar som kan hanteras av för få? Dagens fundering.
